Sov väldigt ytligt hela natten till idag. Hade svåra drömmar och vaknade med en obehaglig känsla i kroppen. Kom till skolan, klassen var tyst och Dijana i parallellklassen hade gått bort under natten.

Vi grät för att vi inte kunde förstå varför. Och hur det bara kunde vara så, och hur vi skulle acceptera det. Hur alla hennes vänner skulle acceptera det, och hur hennes familj skulle acceptera det. Hur en stark, 18 årig kropp, med ett starkt 18-årigt hjärta, kunde sluta dunka. Hur cancern hade tagit hennes liv. Det grät vi för. Och vi grät för varandra och för hennes närmaste vänner, för tänk om det var jag, eller Linnea eller någon annan. Och hon dog på sin 19-årsdag var det någon som sa. Det gör så ont att tänka på. Det är för svårt att tänka på. Och lärarna grät och orkade inte. Och vad skall man göra? Flaggorna hissades på halv stång. Och allting känns allt för tragiskt...